Det är inte lätt att ge något entydigt svar på någondera frågan, dels på grund av brist på forskning, dels på grund av att bilden är både mångfacetterad och komplicerad.

Kvinnor i äldre tid, och då avses “bondhustrur”, brukar i litteraturen beskrivas som starka, självständiga och jämställda med sina män. Symbolen för kvinnans värdighet och makt var nyckelknippan, som redan i medeltidslagarna framhävs som ett tecken på kvinnans roll som husmor och ledare för gårdens hushållning.

Denna bild av kvinnors starka ställning är baserad på ett traditionellt arbetsdelningsmönster mellan könen. Kvinnor hade huvudansvaret för inomhussysslorna inklusive omsorgen om barnen, männen för utomhussysslorna. Allas arbete var lika värdefullt och oumbärligt.

Kvinnors arbete har i realiteten emellertid inte haft samma värde som männens och givit dem samma status, hur oumbärligt det än varit. Detta framgår t ex av att män inte kunde utföra kvinnoarbete utan att utsättas för hån och prestigeförlust. Kvinnor däremot förutsattes kunna rycka in i manliga arbetsuppgifter och de fick också hela tiden anpassa sitt arbete efter männens.

Bondesamhällets kvinna hade som husmor sannolikt en betydande självständighet och stort inflytande över sina ansvarsområden. Detta medförde dock inte att hon hade makt i betydelsen formaliserat inflytande över produktionen i stort. Det fanns ingen nyckel i hennes nyckelknippa som öppnade “dörren” till byastämman där byns gemensamma angelägenheter planerades. Ingen nyckel fanns heller till fullt arv, myndighet och förfogande över egendom.

Bondesamhället var i alla avseenden ett patriarkaliskt samhälle där kvinnors handlingsutrymme var mycket mera begränsat än männens, men sannolikt större än den borgerliga kvinnans under den viktorianska eran. Bondkvinnor hade vissa “offentliga” arenor där de agerade i egenskap av kvinnokollektiv såsom vid utförandet av gemensamma arbetsuppgifter som uteslöt männen. Även för bondkvinnan var dock moderskapet den främsta uppgiften.

Den andra frågan som ställs är svårare att besvara. Större delen av Sveriges befolkning tillhörde arbetarklassen vid tiden omkring sekelskiftet. Arbetarklassens kvinnor beskrivs i likhet med bondkvinnorna som starka och självständiga för att inte säga despotiska. De bidrog till familjens gemensamma försörjning och var i vissa fall familjens huvudförsörjare. Som ogifta arbetade de i industrin eller, vilket var det vanligaste, som hembiträden i borgerliga familjer. Sedan de gift sig upprätthöll de denna försörjningsmöjlighet och verkade som tvätt﷓, skur﷓ och kokgummor, samtidigt som de skötte sitt eget hem och barn.
Arbetarkvinnan hade således en förhållandevis stark ställning inom familjen. Det patriarkaliska samhället påverkade dock deras situation på annat sätt. Ett mycket belysande exempel är konfrontationen mellan kvinnliga arbetare och manliga vad gäller likalöns﷓ resp familjelönsprincipen i början av 1900﷓talet. Mot kvinnliga arbetares vilja genomfördes familjelönsprincipen vilket innebar att manliga arbetare fick högre löner för att kunna försörja en hemmafru, vars uppgift blev att ge mannen service och i övrigt fungera efter de borgerliga ideal, som brevskrivaren nämner.

Inger Lövkrona, Docent i etnologi, Växjö