Redan kring år 500 f Kr utvecklades de första arkitektoniska ansatserna till den byggnadskonst som i dag hör till världens sju nya underverk, det nabatéiska rikets kronjuvel Petra. Den nybabyloniske kungen Nabonid hade etablerat militärkolonier i området och med sitt avtåg efterlämnade hans byggmästare kunskaper om assyrisk byggkonst. Den lokala arabbefolkningen tog efter och började hugga ut fasadmönster direkt i klippan.

Området beboddes av två arabiska stammar: ett tidigare bosatt koppar­producerande folk, edomiterna, och de senare inflyttade nabatéerna. Dessa kom från den nordvästra delen av det som var känt som kungariket Saba, dagens arabiska halvö. Nabatéerna var nomader och levde av boskapsskötsel. På 300-talet f Kr trängde de undan edomiterna och grundade ett rike, och så småningom ett kungadöme, med Petra som huvudstad.
Nabatéerna i Petra ägnade sig troligen åt karavanröveri i början men insåg snart att de kunde skaffa sig mer välstånd genom att mot tullavgift ge beskydd åt handelskaravaner. Med tiden blev de skickliga i allt vad de företog sig, såväl inom internationell handel som inom stadsbygge och bevattningssystem. De blev kända som fredliga diplomater mellan områdets stridande folkslag. Nabatéerna skötte helt och hållet karavanhandeln med parfymer och kryddor, liksom vägarna som ingick i den södra delen av Sidenvägen. Från Döda havet fraktades jordbeck till Egypten där det användes till balsamering.

Oavsett vem som styrde i Främre Orienten hämtade nabatéerna influenser från såväl helle­nistisk, romersk som bysantinsk kultur samtidigt som de hade egna kungar och ständigt utökade sitt områdes välstånd.
Enligt grekiska militärrapporter från Alexander den stores tid talade nabatéerna en arameisk dialekt och hade ett eget skriftspråk. Men till dags dato vet man inte så mycket om deras vardagsliv. Nabatéernas efterlämnade stenristningar beskriver i huvudsak kungliga händelser och religiösa föreställningar. Utgrävningar av deras boplatser kring Petra har ny­ligen påbörjats. Som mest bodde där cirka 30 000 personer som levde på jordbruk. Själva stadskärnan bestod av gravkammare, tempel och offentliga byggnader.

Nabateéernas blomstringstid tog slut på 300-talet. Möjligen övergick de till ett nomadiskt liv och försvann från händelsernas centrum. En annan uppfattning är att de skulle ha börjat använda det grekiska språket och med tiden konverterat till kristendomen.

Tarja Salmi-Jacobsson
Författare och journalist