Svar: Det ursprungliga ordet är ”son” eller varianten ”sun”, både i svenskan och i danskan. I danskan kom sedan det självständiga ordet att få formen ”søn” där vokalen kan vara övertagen från pluralis eller ha utvecklats ur ”u” ungefär som har skett i danskans ”brønd” (jfr sv. brunn). På danska heter det alltså ”Der går min søn”. Förr i tiden skrevs danska son-namn också ofta med ”-søn”. Men om vi ser till uttalet så försvagades obetonat ”o” (eller ”ø”) till ”e” redan under medeltiden.

I Skåne, Halland, Blekinge och södra Småland säger fortfarande många ”Svens-
sen” även om man stavar namnet på svenskt vis. Den här ljudförändringen slog faktiskt också igenom i de flesta gamla svenska dialekter i många andra ord: ”någon” blev ”någen”, ”hallon” blev ”hallen” och ”flickor” blev ”flicker”. Att vi i dag skriver dessa ord liksom ”Svensson” med ”o” är en stavning som konserverar det ursprungliga uttalet.
Men senare, när alla svenskar blev läs- och skrivkunniga, började de också ändra uttalet efter stavningen. Så nu inte bara skriver vi med ”o” utan uttalar det med samma vokal som i det självständiga ”son”.
Ulf Teleman
Professor i svenska språket och före detta ordförande i Svenska språknämnden.