Såvitt vi vet drabbades Amerika inte av pesten under medeltiden eller tidigmodern tid. Orsaken var de långsamma kommunikationerna. Pesten är en virulent sjukdom som slukar offer snabbt. Om den bröt ut på ett skepp på väg över Atlanten lär den ha dödat alla ombord eller själv dött ut innan skeppet nådde hamn i Amerika. Detta är också skälet till att Island bara drabbades två gånger under medeltiden (1402–04 och 1494–95)
– här har vi dessutom skriftliga belägg för att skepp har vänt och seglat tillbaka till Norge sedan man upptäckt pest ombord.
Annat var det under den så kallade tredje pandemin (världsomspännande epidemi), som bröt ut i slutet av 1800-talet. Vid den tiden var kommunikationerna mycket bättre, och denna gång kom Amerika inte undan. Pesten spreds från Kina till alla världsdelar utom Ant-arktis. År 1896 nådde pesten till Bombay, 1897 till Suez, 1898 till Madagaskar, 1899 till Alexandria, Japan, östafrikanska kusten och Portugal, 1900 till Manila, Sydney, Glasgow och San Francisco. År 1908 angreps Hawaii, 1911 Java och 1914 Ceylon. I dag är därför pesten utbredd bland gnagare lite överallt på jordklotet, även i Nord- och Sydamerika, och sporadiska pestutbrott bland människor äger rum i länder som Kazakhstan, Madagaskar och Brasilien. Tack och lov har vi – till skillnad från medeltidsmänniskorna – tillgång till antibiotika.
Att de amerikanska indianerna undkom pesten under tidigare århundraden innebar dock inte att de kom undan våra andra sjukdomar. Tvärtom: 1500-talet var ett av de värsta seklerna genom tiderna för Amerikas urbefolkning. Smittkoppor, mässling och andra sjukdomar slukade miljoner indianliv.
Dick Harrison
Professor i historia, författare