I dag, i smalmatens tid, kan torsdagens ärter kanske uppfattas som en rätt för asketer eller som återhållsam mathållning inför den stundande weekenden. Detta är ett felslut. Anledningen till att vi äter ärter på torsdagar är en helt annan, och den har sin förklaring långt tillbaka i historien.

Som bekant består ärtorna inte bara av ärter och vatten. Ärterna har traditionellt kokats i spadet av kött- eller fläskkok och därigenom fått både animal mustighet och kraft, och häri ligger en del av förklaringen.

Köttstycket har dessutom skurits upp och lagts i soppan, eller (efter äldre sed) serverats separat till soppan. Anrättningen, som särskilt i Skåne ätits timjanskryddad och med senap, var således en kraftig rätt. Och det är i denna skepnad vi måste betrakta torsdagsärterna om vi vill förklara deras ursprung.

I det medeltida Europa, där katolicismen var den rådande religionen, firades fredagen som fastedag till åminnelse av Kristi lidande på korset. Detta innebar, även i Sverige och Danmark, att man inte fick äta kött. På torsdagen gällde det således att föda sig ordentligt, så att man klarade av försakelsens fredag. Därav frossandet i den närande ärtsoppan.

Ärter har odlats i Sverige åtminstone sedan vikingatid, och säkert har soppa på ärter kokats lika länge. I flera av de medeltida landskapslagarna anges straff för stöld av ärter, och i några fall framgår att det tionde som kyrkan skulle ha även omfattade ärter. Ärtsoppan anknyter till den urgamla rätten sod eller supa, som bestod av kött eller fläsk som samkoktes med rovor eller andra rotsaker liksom med ärter eller kål. Denna anrättning ”söps” med sked och utgjorde basfödan tillsammans med bröd i hela norra Europa. De olika ärtslagen har dock haft skiftande spridning. I Finland har man av tradition kokat sin soppa på gröna ärter, medan vi här i landet har använt gula, och detta är en skillnad som har stått sig in i burksoppans nutid.

Så till att förklara ärtsoppans accessoar punschen, och här är frågetecknet generande stort. Möjligen har soppans tyngd i festliga sammanhang ansetts kräva en söt kompanjon för att fullända smaksensationen, men jag misstänker att förklaringen är en annan. Punschen (som är en mycket svensk företeelse) började tillverkas fabriksmässigt på 1840-talet i Karlshamn, och ganska snart blev den borgerlighetens och framför allt studenternas speciella favoritdryck. Detta är också den tid då studentnationerna i Lund och Uppsala, liksom så småningom den framväxande nationalromantiken, börjar återupptäcka och visa sitt intresse för vanligt folk, det vill säga bönderna. Man uppför folkspel, klär ut sig till dalkarlar och smålänningar i bröllops- och andra festscener och leker gement folk. Allt i en skämtsam men allvarligt menad blandning av folklighet och akademi. I detta, menar jag, kan finnas en förklaring: man äter som bönder (det vill säga gärna torsdagsärter) men dricker därtill borgerligt (det vill säga punsch). Från studentkretsarna har sedan seden spritt sig att dricka punsch, och då gärna värmd, tillsammans med den bondska ärtsoppan.

Anders Salomonsson, fil dr i etnologi