Uppgiften från Rügen om att pomrarna 1815 skulle ha fått löfte om att efter hundra år kunna välja om man ville tillhöra Preussen eller återförenas med Sverige är ny för mig. Jag har inte stött på den vare sig i litteraturen i ämnet eller i samtal med tyska forskare. Den stärker emellertid intrycket av att entusiasmen för Preussen hos många av Svenska Pommerns invånare var ganska sval. Det pommerska uttrycket ”Unter drei Kronen lässt sich gemäss gut leben” (Under tre kronor lever man ganska bra) och den uppskattning Gustav IV Adolf rönte för att han avskaffade livegenskapen i Pommern är ett par exempel som tyder på en uppskattning av den svenska förvaltningen och det kan inte uteslutas att de positiva känslorna för Sverige hos befolkningen i Vorpommern kan ha gjort att man från preussisk sida ville uppträda med en viss försiktighet och kan ha givit ett löfte man hoppades skulle bli inaktuellt med tiden.

Svenska Pommern och även andra gamla svenska provinser på andra sidan Östersjön har i modern tid behandlats ytterst styvmoderligt i vår historia. Inte minst gäller detta skolundervisningen, där Svenska Pommern knappast omnämns mer än på några få rader.

Detta förnekande torde främst ha politisk-ideologiska orsaker. Under 1600-talet och början av 1700-talet var Sverige en stormakt och militärstat. Detta förhållande står i stark kontrast mot vår senare historia. Vårt land har inte haft krig på snart 200 år och vi har i internationella sammanhang velat framträda som en moralisk stormakt. Detta har skapat ett egendomligt förhållande till vårt förflutna, och det gäller särskilt stormaktstiden.

Med den engelske historikern Michael Roberts skulle man kunna hävda att vi i Sverige har en kollektiv skamkänsla för vårt förflutna som militär stormakt. Denna förträngning har bland annat lett till att så få svenskar har kunskap om den kulturella och religiösa betydelse Svenska Pommern hade för Sverige till exempel genom de livliga kontakterna mellan lärda svenskar och deras tyska kollegor vid universitetet i Greifswald.

En del av förklaringen torde också vara att nationalchauvinismen strax före och efter sekelskiftet ledde till den motreaktion som kom under det demokratiska genombrottet. Pendeln slog då över och det resulterade i något som liknar ett förnekande av det egna historiska arvet.

De politiska förändringarna i Östersjöområdet och det glädjande faktum att intresset för historia har ökat så markant de senaste åren gör emellertid att man kan hysa en förhoppning om en mer neutral svensk attityd till den egna historien. Det stora intresse för vår gemensamma historia som finns i Vorpommern borde också kunna leda till en förändrad svensk attityd.

Ulf Pauli, författare