En förutsättning för att älg över huvud taget skall kunna tämjas är att den fångas eller tas om hand som mycket späd, eftersom den då blir helt beroende av en substitutmamma. Det finns dock åtskilliga tidningsartiklar om tämjda älgar som kunnat användas som dragdjur för en eller annan kärra.

I Pechero-Illycher-reservatet i norra Uralbergen finns en älgfarm där omkring 450 djur under fem älggenerationer domesticerats för mjölkning och köttproduktion. Däremot har man inte med framgång lyckats dressera någon älg till att göra ett tyngre nyttoarbete. Om så hade varit fallet skulle våra förfäder för länge sedan utnyttjat den möjligheten.

Under senare delen av 1700-talet fördes en debatt i Stockholms Weckoblad och i Vetenskapsakademien om hästens kontra älgens lämplighet för körslor. Professorn i Åbo, Per Adrian Gadd, pläderade för en satsning på älgen, särskilt i de nordligare landskapen, bland annat med argumentet att älgen tidigare skulle ha använts vid postbefordran. Bland andra hovrättspresidenten i samma stad, Sten Carl Bielke, och Carl Leuhausen, lantbruksdebattör och kansliråd i Kommerskollegium, stödde tanken genom att föreslå älgen som ett tävlingsämne i akademien.

Den frie litteratören och ekonomiintendenten Johan Fischerström argumenterade i en skrift 1769 för ”Elgerier” där ”Italienska Åsne-Hingstar skulle få accopulera (para) sig med wåra Norländske Elgkor”. Han säger att älgar tidigare brukats i postförseln, vilket dock Karl IX skulle ha förbjudit eftersom rymmare och spioner skulle ha kunnat fly undan den svenska rättvisan med hjälp av de snabba älgarna. Gustav III torpederade emellertid frågan 1775 då han var närvarande vid ett akademisammanträde. Enligt honom borde hellre hästaveln premieras.

Ett par årtionden senare kom dock ärendet upp igen genom en skrift där vår förste ”älgforskare”, Isak af Darelli på gården Vängsjöberg (i Gottröra), redogjorde för ett par tämjningsförsök. Han hade lyckats fostra en tjur till riddjur för en stalldräng, som dagligen hämtade posten. Ett försök att tämja en ko blev dock totalt misslyckat.

I sin skrift Berättelse om Elgar (1804) föreslår han avslutningsvis att man borde sätta upp åtminstone en ”squadron Elg-Ryttare”. Hela frågan dog ut eftersom älgen – på grund av hänsynslös jakt till följd av Gustav III:s upphävande av adelns jaktprivilegium år 1789 – var så gott som utrotad vid sekelskiftet.

Fischerström har uppenbarligen hämtat sina uppgifter hos Olaus Magnus men hur han lyckats få in Karl IX i sammanhanget har inte gått att reda ut. Fischerströms påstående flyter emellertid in i ett par berömda reseskildringar och framförallt i Brehms Djurens Liv (fjärde upplagan 1916) men där har Karl IX ersatts av Karl XI och denna uppgift sprids av bland annat Svenskt Jaktlexikon 1947 och en forskare hävdar samma sak 1952, men nu är det Karl XII. Också Djurens Värld (1960) för historien tillskriven Karl XI vidare, dessutom med det nya tillägget att kungafamiljen ibland åkte älgsläde. Älgrytteriet har på senare år galopperat in i både skönlitterära texter och i radio/TV. Något belägg för att Karl IX, Karl XI eller Karl XII skulle ha funderat på ett älgrytteri finns inte, vilket inte hindrar att detta rytteri tycks vara odödligt. Även uppgiften om älgar i postväsendet under Karl IX:s tid är att hänföra till den fria dikten.

Den som vill veta mer om ämnet hänvisas till min bok Älgen i vår historia och vardag (1994).

Sune Björklöf, fil dr och författare