Då tyskarna drabbades av nederlaget vid Sta-
lingrad gjorde Hitlers propagandaminister
Joseph Goebbels något som fick alla andra
propagandamakare – både vänner och fien-
der – att undra om han blivit tokig: han
avslöjade en stor del av sanningen för allmänheten. Men när en amerikansk journalist ville berätta om USA:s första militära seger i Stilla havet försökte de amerikanska myndigheterna märkligt nog straffa honom.
I krig styrs all information av propagandisterna. Och vare sig det handlar om medvetna lögner eller korn av sanning står de alltid i krigets tjänst.

Först den 24 januari 1943 hade de tyska tidningarna börjat berätta vad som egentligen höll på att hända på en avlägsen plats vid Volga som kallades Stalingrad – ”Stalins stad”. För första gången under andra världskriget delgavs den tyska allmänheten uppgifter om att allting kanske inte gick helt enligt det tyska överkommandots planer.
Nio dagar senare kapitulerade resterna av fältmarskalk Friedrich Paulus 6:e armé för ryssarna vid nämnda stad. En stridsmaskin på över en halv miljon man, som från början varit en av Tredje rikets främsta prydnader, fanns inte längre. Efter att ha bombarderats sönder och samman samt svälts in på bara benknotorna hade Paulus armé ändå inte uppfyllt Hitlers befallning om att slåss till sista man. Sorgliga människospillror linkade istället över snöiga vidder mot en osäker fångenskap. Nederlaget vid Stalingrad var ett oerhört trauma för hela tyska nationen i så måtto att varenda medborgare kände sig direkt träffad: mängder av familjer hade anhöriga eller vänner som var soldater i 6:e armén. Raden av lysande segrar hade brutits.
Men fastän många tyskar senare hävdat att de efter Stalingrad förstod att kriget var förlorat, bröts den tyska stridsmoralen ändå aldrig 1943 – regimen hade folket i sitt grepp ända till krigets sista dagar. Och det var faktiskt Goebbels effektiva propaganda, mer än exempelvis Gestapos terror, som förmådde tyskarna att fortsätta slåss mot övermänskliga odds.

Den amerikanske senatorns Hiram Johnson ofta cite-
rade ord från 1917 om att ”när kriget kommer är san-
ningen det första offret” var lika sant under andra världskriget som under alla andra konflikter i massmediernas tidsålder.
Detta gällde alla länder som deltog i kriget, men i inget annat land utom möjligen Sovjetunionen utnyttjades propagandan lika skickligt och effektivt som i Nazityskland, så länge vi talar om den som riktades mot de egna undersåtarna.
Goebbels var den som moderniserade propagandan och använde sig av hemliga opinionsundersökningar för att utröna
resultatet på allmänheten.

Tillvaron för de tyska propagandisterna hade varit för-
hållandevis lätt under de första åren av spektakulära
segrar, blixtkriget. De tyska ”krigskorrespondenterna”, propagandamedarbetare som ibland också förväntades delta i striderna med vapen i hand, kunde tillåtas att berätta ganska öppet om krigsvardagens faror och vedermödor på det mänskliga planet. Men när de första allvarliga motgångarna inträffade under fälttåget i Sovjetunionen ströps också det nyhetsflödet.
Nederlaget vid Stalingrad var emellertid av den storleken att det var helt omöjligt att hemlighålla det. Då stod propagandaministern inför ett vägskäl: skulle han gå på ren rutin och försöka bagatellisera saken? Eller skulle han öppet erkänna hur allvarlig situationen var?
Han bestämde sig för det senare alternativet.
Tidningarna fylldes med rapporter som skakade allmänheten, men ministern hade kommit till insikten att också dessa nyheter kunde ställas i regimens tjänst. En massiv kampanj på temat nu-gäller-det-att-bita-ihop-om-vi-ska-vinna inleddes och huvudnumret var Goebbels tal i Sportpalatset i Berlin den 18 februari 1943, vilket också sändes i tyska radion. Talet brukar räknas till propagandahistoriens klassiker på samma sätt som Churchills berömda tal om blod, svett och tårar sommaren 1940.

Mycket beräknande och psykologiskt effektivt lyckades han trissa upp publiken i extas, när han efter att ha talat en timma kom fram till talets höjdpunkt: de tio retoriska frågorna då han proklamerade ”det totala kriget”. Varje fråga besvarades med stormande bifall från åhörarna i lokalen.
Till exempel:
”Ett: Engelsmännen säger att det tyska folket har förlorat sin tro på segern. Jag frågar er: Tror ni med Führern och med oss på en slutgiltig och total seger för det tyska folket?”
”Fyra: Önskar ni, om så fordras, ännu mera totala och mera radikala åtgärder än dem vi i dag kan föreställa oss?”
”Sju: Vill ni lova soldaterna vid fronten att landet står bakom dem och vill ni ge dem allt de begär för att kunna segra?”
Talet varade i två timmar och sedan summerade propagandaministern: ”Nationen är beredd till allt. Führern har befallt och vi ska lyda honom […] Res dig folk och storm bryt lös!” Nu var det inte bara Goebbels talekonst som fått alla att jubla, propagandaministern hade sin vana trogen också spritt ut en egen hejarklack i salen för att få igång publiken.

Efter Stalingrad bearbetades tyskarna med andra propa-
gandametoder än de som dittills använts. Lägets allvar
tonades självfallet ned (reträtter kamouflerades exempelvis som planerade förkortningar av frontlinjen), men förtegs inte. Istället skrämdes tyskarna upp med skräckhistorier om vad som skulle ske om Sovjetunionen segrade.
Upptäckten av massgravarna med polska officerare som mördats av ryssarna vid Katyn 1940 inföll under den här tiden och passade som hand i handske i Goebbels propaganda. Utomlands var det dock nästan ingen som fäste tilltro till tyskarnas uppgifter. De avfärdades som påhitt och man misstänkte att det var tyskarna själva som tagit livet av polackerna.
Men det var inte bara i Nazityskland och Sovjetunionen som nyhetsflödet var hårt styrt under kriget. Det enda medborgarna i de krigförande länderna under andra världskriget kunde vara säkra på var att det inte var sanningen (eller hela sanningen) om krigsförloppet som de egna medierna och myndigheterna serverade dem. I diktaturer som Tyskland, Italien, Sovjetunionen och Japan var pressen likriktad redan före kriget och berättade endast sådant som makthavarna ville skulle komma ut. Men också i de demokratiska länderna ströps tillgången till fri information tvärt av militären när kriget bröt ut. Journalister som ansåg att medborgarna borde ha fri tillgång till information även i krigstid hade inte mycket att hämta. Och detta gällde även i tider då den egna sidan hade krigslycka.

Striderna i Stilla havet var förmodligen ett av nutidshistoriens sämst bevakade krig, dels på grund av de praktiska svårigheterna för krigskorrespondenterna att ta sig fram i området, dels på grund av den synnerligen hårda allierade censuren. Ytterst lite av intresse sipprade ut till hemmaredaktionerna. Japanska krigsbrott (vilka förvisso var fler i omfattning) basunerades ut, medan de allierades tystades ned. Medierapporteringen innehöll inte sällan rent rasistiska inslag och ibland framställdes de japanska soldaterna som ”apor i uniform” i brittiska och amerikanska artiklar.
Men inte ens när krigslyckan vände lättade de allierade på kontrollen. De amerikanska bomber som träffade de japanska hangarfartygen utanför ön Midway en junidag 1942 innebar vändpunkten i kriget i Stilla havet. Fyra japanska hangarfartyg sänktes, vilket var ett avgörande bakslag för den japanska flottans offensivförmåga.
Men ingenting skrevs om detta i de amerikanska tidningarna. Den reporter som var på plats för att skriva om slaget fick sin redogörelse stoppad av censuren.

Via sjömän som räddats från det sänkta amerikanska
hangarfartyget Lexington fick emellertid en annan
journalist, Stanley Johnston på tidningen Chicago Tribune, höra att ett stort slag rasade vid Midway. Med tanke på att han inte hade några officiella källor att få information från lyckades han publicera en förvånansvärt korrekt redogörelse för slaget: förutom sjömännens historier hade han använt sig av en uppslagsbok om krigsfartyg för att få fram den japanska flottans sammansättning.
Rapporten passerade censuren eftersom det inte fanns något förbud mot att nämna var fiendens flottstridskrafter befann sig eller hur starka de var. Icke desto mindre tog det hus i helsicke och Johnston anklagades för spioneri. Utredningen lades emellertid ned efter två månader. Följden av Midway-artikeln blev att inte bara de egna fartygens positioner omfattades av censuren, utan även fiendens.

Först när kriget var vunnet fick Johnston veta anledningen till den kraftiga reaktionen på artikeln: amerikanerna hade knäckt den japanska flottans kod och var rädd för att japanerna skulle förstå att så var fallet. Myndigheternas agerande mot Johnston gjorde dock att andra medier drog slutsatsen att rapporten om segern vid Midway varit överdriven. Först flera månader senare lät myndigheterna allmänheten förstå slagets stora betydelse.
Andra avslöjanden som läsarna erfor först efter kriget var exempelvis hur stora skador de japanska självmordsbombarna förorsakade de allierade, hur evakueringen från Dunquerque egentligen gick till, hur snöpligt den stora fästningen Singapore föll samt hur genuint misslyckade de brittiska expeditionerna till Norge 1940 och Grekland 1941 faktiskt var. Samma sak gällde de upprepade tyska missgreppen och katastroferna under de sista krigsåren.
Niclas Sennerteg är journalist vid Sveriges Radio Sjuhärad i Borås och författare. Han är i höst aktuell med boken Warszawas bödel (Historiska Media), som skildrar vad som hände med nazistledare efter andra världskrigets slut.