Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Extramaterial till Populär Historia nr 9/07:

Forum

Att rädda det egna landet
Var det för att befria Europa från nazismen som Sovjet slogs mot Tyskland under andra världskriget? Man kan få det intrycket när man läser journalisten Henrik Arnstads artikel om midsommarkrisen i nr 6/07. Men det var knappast av avsky för judemorden som Stalin bekämpade Hitler. Folkmord var som bekant ingalunda främmande för Stalin.

England och Frankrike stod på Stalins sida under andra världskriget. De gav alltså flankstöd åt Stalin och hans anhang. Betyder det samtidigt att de sympatiserade med ledaren i Moskva och hans avrättningar? Var kanske Churchill i smyg en sovjetkommunist?

Det var, säger Arnstad, moraliskt fel av Sverige att hjälpa Nazityskland (transiteringen. Politiskt var det tydligen dock förlåtligt. Den svenska regeringens avsikt var nämligen att hålla Sverige utanför kriget. Värre, säger Arnstad, hade det varit om Sverige hade gjort som Finland, nämligen gått med i anfallet mot Sovjetunionen.

Artikelförfattaren underlåter att tala om att också Finlands beteende var ett beteende under galgen, att Sovjet först oprovocerat anfallit Finland 1939 och detta trots att Finland, i de underhandlingar som föregått kriget, hade lovat Sovjet att kasta ut tyskarna om dessa skulle angripa Sovjet via finskt territorium.

Både Finland och Sverige gick här in för en politik vars yttersta syfte var att så långt möjligt rädda det egna landet. Sveriges taktik var att lägga sig platt, Finlands (möjligen dumdristigt) att kämpa för livet och till slut ta tyskarna till hjälp. Det finns saker som kan diskuteras i bägge fallen.

Den svenska eftergiftspolitiken mot tyskarna har länge varit svenskarnas högst prioriterade skamfråga. Men om den – som i Finland – hade föregåtts av en sovjetisk krigsförklaring och av tusentals stupade soldater, hade den inte då varit högst förståelig?
Att välja moraliskt i en tid då det enda möjliga valet står mellan Scylla och
Charybdis är lätt bara i ett efterhandsperspektiv.
BIRGITTA KURTÉN LINDBERG, Lund

SVAR:
Ingenstans i artikeln sägs att Sovjetunionen besegrade Tyskland för att befria Europa från nazismen. Tvärtom framgår att Sovjetunionen blev anfallet i juni 1941.

”De allierade” inkluderade under andra världskriget bland annat Sovjetunionen, åren 1941-45. Sovjetunionens vidriga diktatur hade ingenting med detta faktum att göra.

Angående Finland fanns inget sovjetiskt hot mot landet i juni 1941. Insändarskribentens tal om ”beteende under galgen” är med andra ord inte korrekt. Att som Finland slåss för Nazitysklands seger och ett eget Stor-Finland (finländarna använde redan 1940 det nazistiska begreppet ”lebensraum” om kommande erövringar) med hjälp av tyskarna är inget annat än en moralisk kollaps. Särskilt som finländarna passade på att mörda tusentals civila i koncentrationsläger, från 1941 och framåt. Många av dessa var barn.
Henrik Arnstad


Hitler på höjden av sin makt
Historikern är per definition en person med facit i hand. I bästa fall kan hon eller han förklara varför det som skedde också skedde. Henrik Arnstad är (i nr 6/07) en efterklok historiker, som anklagar utrikesminister Günther för omdömeslösheten att ivra för klartecken till transitering av Engelbrechtdivisionen, och Finland för beslutet att bli medkrigare till Tyskland 1941.

Det svenska agerandet får ses mot bakgrund av att Hitler på försommaren står på höjden av sin makt. Storbritannien är handlingsförlamat, Frankrike besegrat, Norge och Danmark ockuperade. Inte heller kan Sovjetunionen, efter sin svaga insats mot Finland, tänkas hålla stånd mot Tyskland. Balkanhalvön är, efter det att Grekland kuvats, behärskat av Tyskland. Dessutom för USA:s president en politik som syftar till att undvika konfrontation med den isolationistiska opinionen.

Svensk politik gick ut på att ge neutraliteten minsta möjliga slagsida till förmån för den troliga segrarmakten Tyskland. Målet var att efter krigsslutet åtnjuta största möjliga välvilja och frihet inom Hitlers ”Neuropa”. Det är mot den bakgrunden man får se Günthers förespråkande av en tysk begäran i juni 1941 om transitering av division Engelbrecht. Midsommarkrisen resulterar i en framgång för Sverige. Medgivandet av engångstransiteringen blir vår sista eftergift till Tyskland.
JAN LINDER, Stockholm

SVAR:
Det är helt korrekt att den svenska regeringens utrikespolitik hade som yttersta syfte att hålla Sverige utanför kriget, till varje pris. Det hindrar inte att en moralisk bedömning av skeendet ändå låter sig göras. I Sverige har vi diskuterat ämnet intensivt sedan tidigt 1990-tal, vilket har gagnat landet oerhört.
Henrik Arnstad


Är bilden från rätt ställe?
Tack för en informativ och välskriven artikel om midsommarkrisen och det tyska anfallet mot Sovjetunionen 1941. Nu vill jag ställa en fråga om själva omslagsbilden på tidningen. Är den verkligen hämtad från anfallet mot Sovjetunionen? I Bra Böckers världshistoria står det i bildtexten att platsen är Jugoslavien 1941. Det som talar för att det är i samband med anfallet mot Sovjetunionen är att stridsvagnen är hämtad från pansargrupp 2, Guderians enhet under operation Barbarossa. Det som talar emot är att jag även sett bilder där Guderians enhet var markerad med ett G. Bilden visar med all tydlighet en pansarenhet, vilken var väldigt viktig för de inledande tyska framgångarna.

Det man saknar lite på en bild från inledningen av operation Barbarossa är hästar. Dessa fyrfotadjur var väldigt vanliga i den tyska armén. Jag har sett siffror på 600.000 hästar, lika många som antalet lastbilar i den tyska anfallsstyrkan 1941.
LARS-ÅKE PERSSON, Eskilstuna

SVAR:
Redaktionen väljer bilder med stor omsorg och vi bedömer – efter bästa förmåga – sanningshalten i den information som bildbyråerna tillhandahåller. I detta fall finns uppgiften att fotografiet är från en rysk stad 1941. Vi hade inte anledning att tro något annat, vilket dock inte betyder att uppgiften måste vara korrekt. Och: vi borde haft med en bild på hästar från Operation Barbarossa!
Redaktionen


Kom tyskarna till Kaspiska havet?
På sidan 27 i nummer 6 finns en liten karta över tyskarnas anfall mot Sovjet. På kartan markeras fronten i december 1941 med en streckad linje från Leningrad i norr, förbi Moskva och till Asovska sjön i söder. I den korta texten bredvid bilden står dock följande:
”I december låg fronten längs en linje från Leningrad i norr till Kaspiska havet i söder.” Jag är för tillfället mitt uppe i en flytt och har därför inte tillgång till alla mina böcker men en snabb titt i ”Tidens Världshistoria” (Kinder & Hilgemann 1990, s 206), Nationalencyklopedin och en världsatlas tycks bekräfta min misstanke, att den tyska offensiven aldrig nådde ända fram till Kaspiska havet. På en mindre karta på s 206 i ”Tidens Världshistoria” når den tyska offensiven som längst till Stalingrad och strax öster om städerna Elista, Mozdok och Terek. Detta är i november 1942. Under 1941 nådde den tyska offensiven enligt ”Tidens Världshistoria” (och enligt kartan på s 27 i Populär Historia 6/2007) ”bara” till Rostov vid Asovska sjön. Därifrån är det fortfarande ett par hundra kilometer kvar till Kaspiska havet, som trots bildtexten inte finns med på kartan i er tidning.
Dessa oklarheter gör mig nyfiken. Var gick egentligen fronten 1941, och hur långt österut nådde den innan den vände västerut? Klart är att något är fel med rutan nere till höger på s 27 i Populär Historia 6/2007, antingen har ni satt frontmarkeringen för långt västerut eller också har ni skrivit fel i bildtexten. Nådde tyskarna ända fram till Kaspiska havet? Och skedde det redan under år 1941?

Tack för en bra tidning. Jag ser fram emot ert svar.
ARON LINDBLOM, Mölnlycke

SVAR:
För det första: det fanns inget utstakat geografiskt mål för den tyska framryckningen 1941, bara "öster om Moskva". Sannolikt skulle man stoppa innan man kom till Uralbergen. I december 1941 nådde de främsta tyska förbanden utanför Moskva som längst en punkt 16 km från Kreml. Mindre spaningsförband var bara 8 km från Röda torget och besatte faktiskt ändhållplatsen för en av Moskvas spårvägslinjer. Sedan kastades man tillbaka av ryssarna.

Vid Tula söder om Moskva stod tyska förband öster om staden, som dock aldrig föll i tysk hand.

Tyskarna nådde aldrig Kaspiska havet. Som längst 1942 kom de cirka 50 km från stranden och stod samtidigt cirka 50 km norr om Groznyj i Tjetjenien. Däremot erövrade de berget Elbrus. Katastrofen vid Stalingrad gjorde att de snabbt fick lämna Kaukasus och dra norrut för att inte bli inringade av ryssarna.

Som längst österut kom tyskarna fram till Volgas strand vid Stalingrad hösten 1942, sedan vände det som bekant även där.

Lars Ericson Wolke, militärhistoriker och medarbetare i Populär Historia

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »