Artikeln publiceras tillsammans med ett fotografi i Populär Historia nr 1 2009.

Själva existensen av detta foto är inget mind­re än ett mirakel. Pojken på bilden heter Thomas Buergen­thal. Han var elva år gammal när bilden togs 1945, strax efter andra världskrigets slut. Han hör till de yngsta som kom levande ur förintelse­lägret Auschwitz-Birkenau.

Han föddes 1934 i Lubochna i dagens Slovakien. Hans mamma Gerda var tyska, hans far Mundek polack, båda var judar. I början av 1939 förklarade de tjeckoslovakiska myndigheterna att judar var oönskade i landet. Vart skulle de ta vägen? Valet föll på Polen.

Via Warszawa hamnade familjen Buergenthal på våren 1939 i en bokstavligt talat nedlusad liten lägenhet i Katowice. Staden, som ligger i södra Polen, var vid denna tid en uppsamlingsplats för judiska flyktingar. I hopp om att få komma till England ansökte de om visum vid det brittiska konsulatet. Den fem­årige Thomas upplevde här en lycklig tid med lek och upptåg med kamraterna i den judiska kolonin. Gerda gick en dag till en spåkvinna. Pojken, siade hon, var ett ”Glückskind”, han skulle klara sig igenom framtida prövningar...

Så kom det efterlängtade beskedet: de skulle få resa! Datumet var fastställt – till den 1 september 1939. Hitlers anfall mot Polen, just denna dag, satte dock stopp för alla transporter västerut. Familjen försökte istället ta sig med tåg mot Balkan, för vidare färd mot en fristad. När tåget de satt på utsattes för tyskt flygangrepp lycka­des Thomas och hans föräldrar ta skydd på ett fält. Så småningom nådde de fram till den polska industristaden Kielce. Här, i det judiska gettot, stannade de i fyra år.

Redan dåliga förhållanden förvärrades nu i rask takt. Gestapo och SS trakasserade den judiska befolkningen, som uppgick till cirka 25 000 personer. Thomas Buergenthal minns särskilt en tysk officer som vandrade runt i gettot och på måfå smög upp bakom folk och sköt dem med nackskott. Människor miss­handlades, fördes iväg till läger eller avrättades vid allt oftare återkommande razzior.

I Augusti 1942 upplöstes gettot i Kielce. Över 20 000 människor sändes till utrotnings­lägret Treblinka. Buergenthals undslapp detta öde, men flyttades till ett arbetsläger i staden.

Knappt två år senare, i juli 1944, tog fristen slut. Fångarna föstes under sträng bevakning iväg till järnvägsstationen i Kielce och ett väntande godståg. Med destination Auschwitz. Vid ankomsten skildes far och son från mor.

Nyligen utkom thomas buergenthals bok Pojken som överlevde Förintelsen (Historiska Media). Här lyckas han, med barnets perspektiv, göra Förintelsen mer greppbar och drabbande än vad sjusiffriga beräkningar av det totala antalet offer förmår. Att han undgick gaskamrarna och ”dödsängeln” doktor Josef Mengeles experiment, förklarar han med tur, smarta föräldrar och en stark överlevnads­instinkt. Och mod, kan man med fog tillägga.

I ljuset av de ohyggligheter han tvingades utstå framstår döden som ett rationellt alternativ. Vid årsskiftet 1944/45 utrymdes Auschwitz och de som ännu levde, inklusive Thomas Buergenthal, tvingades ut på en veritabel dödsmarsch mot en ny tågtransport – denna gång till koncentrationslägret Sachsenhausen norr om Berlin. Då hade han även skilts från sin far (som skulle dö i lägret Flossenbürg).

En vårdag 1945 var plötsligt alla Sachsenhausens SS-vakter borta. Röda armén hade anlänt. Den 11-årige pojken var fri, men stod utan föräldrar. Då blev han ”adopterad” av ett polskt spaningskompani ur 1. infanteri­divisionen ”Thaddeus Kosciuszko”. Han fick följa med dem till Berlin. Förbandets skräddare och skomakare försåg honom med miniatyr­uniform och små stövlar, och en ung judisk korpral blev hans vän. Det är mannen till höger på fotot.

– Tyvärr har jag glömt hans namn, säger Thomas Buergenthal. Men han tog mig till ett barnhem i Otwock i Polen. Och tack vare det kunde jag så småningom återförenas med min mor. Vem vet vad som hänt mig annars?

Han berättar att det var den polske soldaten som tog med honom till en fotograf. Han minns ännu den skarpa blixtlampan.
– Jag fick fotot sen, som avskedsgåva.

Buergenthal är i dag professor i inter­na­tio­nell rätt med mänskliga rättigheter som specialitet. Sedan år 2000 verkar han som domare vid Internationella domstolen i Haag.

Jacob Wiberg